Tid är pengar!
Albert Einstein sa så här: "Rätt använd så räcker tiden precis"!
Gör ett avbrott här och repetera ovanstående mening.
Svårt att hitta motargument, eller hur?
Ju fler gånger man upprepar denna mening, desto tydligare inser man att det tarvas planering, så att man inte "slarvar" bort tid på "oväsentligheter" (jag väljer detta neutrala ord här, sen är det upp till läsaren att rannsaka sig själv och sin tillvaro).
Under tiden man "går igenom" sin tillvaro, dyker det upp vad man kallar "AHA- upplevelser".
Som jag härmed tar mig friheten att döpa om till OJ- upplevelser, då det faktiskt är ett mer passande ord.
Många av insikterna är skrämmande, en del roande men alla ger oss en insikt om, att tiden är "flyktig".
Trots all högteknologi är det omöjligt att "stoppa världen" och göra ett nytt försök.
Förbrukad tid är just det - förbrukad!
Exemplen är många, på "tafatta" försök att förändra historien, men INGEN vad jag vet - har lyckats?
Argumenten håller däremot oftast hög retorisk kvalitet.
Återigen blir man tvungen att ge Albert Einstein rätt.
Han sa: "vi lär av historien, att vi inget lär av historien"
Tiden är en "räcka" med tillfällen, som inträffar efter varandra och
"idag är det imorgon, vi oroade oss för igår".
Felet vi gör när vi tror att vi "planerar", är att vi föreställer och i värsta fall skapar ett scenario, som vi antar vara det "ultimata" tillståndet. Vi utgår från "spekulerade" behov och konstruerar en tillvaro som tillfredsställer "alla behov".
Att utgå ifrån en "illusion", placerad i en framtid vi inget vet om och utifrån detta "drömscenario" försöka förändra "nuet", faller på sin egen orimlighet.
Rent "teoretiskt" fungerar det ju bländande, men vad är det som förhindrar teorin att fungera i verkligheten?
(En "dubbel" fråga, som kan tolkas på två sätt)
"Teori och praktik är två vitt skilda saker" - känns uttrycket igen?
Orsaker har anledningar och anledningar har orsaker - ett faktum som existerat lika länge som tiden och som troligen kommer att kvarstå under överskådlig framtid.
Ta en funderare på det här: "Redan de gamla grekerna trodde att de levde i nutiden".
Vad vill jag visa med det?
Att "nuet" är en föränderlig konstant.
Vill vi påverka framtiden, är den rätta tidpunkten NU!
Det är omöjligt att färdas framåt i tiden och göra förändringar NU!
Däremot så påverkar förändringar vi gör NU, framtiden.
Återigen så lånar jag ett citat av A. Einstein: "Det är klart att jag intresserar mig för framtiden, det är ju där jag skall tillbringa resten av livet".
Han sa också: "Jag oroar mig inte för framtiden, den kommer tids nog"
Dessa "sentenser" kan tyckas vara motsättningar. Men egentligen inte, då de enbart uttrycker hur man kan/ska/bör förhålla sig i nuet.
"Planering" eller rättare framförhållning, får en annan betydelse om man väljer att utgå från ovanstående resonemang.
Att jobba "lösnings- inriktat/fokuserat" framstår ju inte ens som "praktiskt möjligt", likväl så är det just den metoden som är den förhärskande?
Vill man så kan man dra paralleller till berättelsen om mannen som beställde en kostym av skräddaren, vilken efter måttagning lovade att "den e' färdi' på lörda'".
När lördagen kom, så förklarade skräddaren att "det bidde ingen kostym, det bidde en rock". Även denna skulle "vara färdig på lörda'"
Nästa lördag får mannen besked om att "det bidde ingen rock...".
Denna historia beskriver nästan på ett "övertydligt" sätt, att förutsättningarna för att nå förutbestämda mål, skiftar över tid.
Den visar även på att man inte bör lita på att det blir som man planerat, utan ger oss en insikt om att den allorstädes närvarande slumpen, grusar förhoppningen om en "ljusare framtid". Och detta på "resan mellan nu och sen".
"Slumpen" är den "5:e dimensionen", som på ett exponentiellt sätt reagerar med våra andra mer kända dimensioner - längd, bredd, höjd och tid.
Men det finns faktiskt en väg ut ur denna "Moment22"- känsla.
Anledningen till detta är följande historia:
I slutet av 80-talet hade jag ett arbete vilket förde med sig att jag var ledig en eller två vardagar i veckan. Under dessa dagar var jag hemma med mina barn.
En av dessa dagar sitter vi och äter frukost, när sonen pekar ut genom fönstret och säger "titta pappa en vändare"!
Eftersom jag aldrig hade sett en sådan, så tittade jag ut genom fönstret och vad fick jag se?
En person i en kanot!
Tanken far genom huvudet att "rätta" sonen genom att avslöja den korrekta benämningen, men sen inser jag att det faktiskt är en bättre beskrivning, som sonen levererat. "En vändare"!
En solklar sinnebild av hur vi människor borde uppleva verkligheten!
Vi befinner oss i en "kanot" på "verklighetens hav", och vill vi ta oss framåt, så måste vi "vrida och vända" på det vi har till hands!
Uttrycket "vi sitter alla i samma båt", frammanar en "bild" av att om vi vill komma framåt, måste vi alla ro!
Sen är det till fördel om alla ror åt samma håll. Annars är risken stor att det uppstår ett "milt" kaos.
Lyckas man "synkronisera" rörelserna, så låter inte resultatet vänta på sig.
"Naturligtvis" finns det dem med en fast övertyghelse att de bara kan ro åt ett håll, men varför inte vända på båten, då?
Alla nöjda, alla glada!
Många uttryck används utan att man reflekterar över vad man egentligen säger.
"Att gå vidare" - tolkas oftast ur ett kronologiskt perspektiv.
Ge det en "spatial" förklaring - man måste gå "vidare" och då ser man ett komplexare sammanhang. Tyvärr inte alltid det mest "lustfyllda", men nödvändigt i processen. Och med lite tur och skicklighet kan "slumpen" urskiljas och "elimineras". Eller så kan det kanske vara så att den går att utnyttja i framtagandet av lösningen?
"Utveckling" - även det ett "kronologiskt ord".
Om man tolkar det "spatialt", så får det ungefär samma betydelse som ovanstående förklaring.
För vad händer om vi "vecklar ut"?
Tage Danielssons "odödliga": "Tänk att ha som rättesnöre, att alltid tänka efter före" är ju inte bara roligt , utan även logiskt!
Låt mig få ge Er ett exempel:
Första gången jag skulle försöka "marknadsföra" min idé, blev jag ombedd att visa hur min modell fungerade.
Eftersom det är "hart när" omöjligt att ta patent på "sunt förnuft", så begick jag ett misstag i min iver att "torgföra" modellen. Så "min" lösning anammades av den person som sas. ägde problemet. Han omsatte lösningen med ett gott resultat.
När jag senare mailade honom, så upplyste mitt mailprogram att han kastat mitt meddelande utan att läsa det!
Men det valet får stå för honom. I slutet av den här historien, så får Ni veta varför jag ändå känner att jag fick min "hämnd", kanske "fel"ord men en beskrivning/ förklaring på hur det gick när min modell inte användes fullt ut.
Det hela tog sin början när jag blev ombedd att förklara hur min modell fungerade.
Jag bad om ett "bekymmer", och fick följande:
I ett bostadsområde ägnade TVÅ heltidsanställda vaktmästare HALVA sin arbetstid åt klottersanering. Med "enkel" matematik blir detta TVÅ vaktmästare gånger ½ arbetstid= en HELTID!
Hur såg jag på det hela:
-Varför klottrar man?
Man vill "synas"!
Hur löser man det?
Eftersom det fanns flera fabrikslokaler som inte längre användes, så såg jag en möjlighet för "klottrarna" att verkligen få tillfälle att "gå lös" på en vägg. Sen fanns det ju möjlighet att "dokumentera" konstverken, gärna med konstnären med på bilden och vid behov kunde man då publicera fotografiet på "lämplig" websida.
Och när väggen blivit "fullklottrad", så kunde konstnärerna måla väggen vit igen och vips, ett nytt underlag för ny konst!
Detta omsattes i verkligheten, åtföljt av radioreklam.
Konstnärerna fick i uppdrag att utsmycka en fritidsgård.
Och vaktmästarnas klottersaneringstid reducerades ner till 2 timmar i MÅNADEN! Mot tidigare 4 timmar varje arbetsdag! En "någorlunda hyfsad" förbättring, eller hur?
Ja,där fungerade det ju, tänker "vän av ordning"
Och min replik på det får bli: "Ja, naturligtvis"!
Tekniken är "oslagbar" och fungerar på Allt - överallt - och när som helst!
Dessvärre så måste man hålla med Voltaire; "vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt". Detta inte sagt i någon förnedrande ton, utan bara ett "krasst" konstaterande!
Jag tycker mig kunna erfara den känsla, som han som hävdade att jorden inte var platt utan rund troligtvis hade. Han fick ju tom kyrkan emot sig, men så långt får vi hoppas att det inte går!
Hur blev det med min "hämnd", då?
Dessa förändringar gällde ju bara ett område!
Kostnaderna för sanering av övrigt klotter, ökade under samma tid från 5,1 milj. kr. till strax över 8 milj.
Men som tur är kan man inte ge mig skulden för detta.
Hade vederbörande istället låtit mig driva projektet vidare (i spatial förståelse,naturligtvis)hade resultatet troligtvis blivit ett helt annat.
Hur jag skulle ha gjort?
Det stod i mailet som kastades!