Tillsammans med "varför" den viktigaste frågan när det gäller utveckling.
(Varning!- Det här blir en längre "utläggning", så mitt råd är att Du fyller på kaffet innan Du fortsätter)
HUR? "Analys" - betyder att "plocka isär" Lista gärna dem som lyckats med att "få till en helhet", genom att plocka isär något! Inte ens om man med allvarlig min gör en "djupanalys", kommer man närmare målet.
"Analysen" hjälper oss att se delarna som utgör "helheten", men som kineserna så vist uttryckt det: "Summan av delarna är mer än helheten".
Vad menar de med det? Som läsaren säkert redan vet, så finns det ytterligare en dimension, förutom längd, bredd, djup och tid. Den kallar jag "Tvären"!
Det är en dimension som på ett "exponentiellt sätt" interagerar med alla andra dimensioner, och ställer till det för alla "teoretiker", milt uttryckt! Den har även en förmåga att hålla sig dold, tills den aktiveras, till synes helt oprovocerat.
Och vips så är "projektet" tillbaka på "ruta 1".
Hur skall man då förhålla sig till "verkligheten"? Jag läste att en 4- åring ställer i genomsnitt 400 frågor per dag. Då gäller det för föräldrarna att ha 400 svar på dessa frågor. Uppskattningsvis mer än hälften av frågorna, består av ett ord: Varför?
Varför? Jo, i jakten på förståelse så söker barnet ett "förståeligt perspektiv" att se sambanden på. Så jag menar att eftersom det fungerar för barn, så ska väl inte vi vara sämre?
Om bara viljan finns... Hur löser man ”problem”?
En förklaring på ”enkel” kanslisvenska Vad som krävs är en djupanalys av den interorganisatoriska metakontexten. Vilket genererar incitament till att på ett spatialt sätt gå vidare i utvecklingen och kreera fundament för senare synteser. Riktade mot plausibla aktioner, som även bibringar positiva folkhälsostärkande aktioner. Alltså, ett demokratiskt, processorienterat, målfokuserat och lösningsinriktat arbetssätt, vilket tillskapar en harmoni av Lidnersk insikt och lycka, till gagn för den enskilde såväl som andra involverade! Eller som Archimedes sa: Heureka!
Utveckling!? (Min egen lite ”enklare” förklaring.) För många ett ”hägrande” mål, då man i mitt tycke beklagligt nog lägger en ”kronologisk” aspekt i tolkningen av ordet. Likväl som man säger att man önskar ”gå vidare”, i samma förståelse.
Men jag menar att man bör ha en ”spatial” tolkning av dessa begrepp. Varför inte ”zooma ut” från den punkt man ”stirrat sig blind på” och med det, få en om inte högre så dock tydligare insikt om hur ”bekymret” så att säga ”kokats ner” till den nivå, som givit situationen ”problem”- status. Väl i läge ”panorama” ges det tillfälle till att analysera situationen, då man ”vecklat ut” hela ”problemet” och där får man en ”vidare” syn på hela situationen, inbegripet både hinder och möjligheter.
I de flesta fall när man utför en ”analys”, så har man en förhoppning om att man ska lyckas definiera de ”hinder” som kan ”störa” det fortsatta arbetet. Och den förhärskande tekniken är att försöka hålla sig på så långt avstånd som möjligt från de identifierade hindren. Men oftast, så glömmer man bort ”mantrat”- ”vi ska inte se hindren, utan möjligheterna”. Tekniken med att försöka undvika hindren, skapar ju bara tillfällen för ”slumpen” att ställa till oreda med ”projektet”. Analys betyder ”plocka isär”, och det blir ju svårigheter att skapa en helhet med demontering, menar jag.
Däremot analysens motsats - ”syntes” är både en enklare och listigare väg mot lösningen. Då blir man även varse om att ”summan av delarna är större än helheten”. Dvs. man ges möjlighet att se hur de olika faktorerna antingen sam- eller mot- verkar med varandra. Dessa ”fynd” går man miste om när man väljer att stanna vid analysen. Nog låter det ”tjusigt” med ”analys” och vill man låta extra engagerad, så kan man kosta på sig en ”djupanalys”, oklart vari skillnaden ligger men det ”klingar” ju engagemang, eller hur? Men återigen, är det resultat man eftersträvar så bör ”syntesen” vidta, efter analysen.
I syntesen så går man på ”djupet” med alla hinder och får en förståelse för att det i en del fall förekommer en ”interaktion” mellan de olika faktorerna. Sen har man att ta hänsyn till alla möjligher som går att återfinna i situationen. Med ett teoretiskt resonemang kring alla faktorerna, dyker nya möjligheter upp som kan prövas i ”teorin” istället för att man väljer att omsätta lösningen i praktiken. För det förenklar arbetet med att finna en ”hållbar lösning”. För hur många lösningar har inte genererat nya problem, när de väl ”sjösatts”? Ett talesätt som beskriver det hela är: ”Vem vet bäst vart skon klämmer? - Foten naturligtvis”. Alltså skall den/ de som upplever ”problemet” tillfrågas i första hand.
Min ”roll” i det hela kan närmast beskrivas som ”katalytisk”, precis som ordboken säger så ”startar och underhåller jag en process” och för att fortsätta beskrivningen - ”utan att själv förbrännas”. Vilket med andra ord kan beskrivas som att all ”negativ energi” som föreligger i gruppen, konverteras till konstruktiv energi och ger en känsla av ”positivism”, vilket gagnar deltagaren. Som istället för känslor av hopplöshet och ilska över att arbetet ”suger all energi”, kan ta med sig lite ”arbetsglädje” hem och sprida den över sin tillvaro. För att nästa dag vakna med en känsla som känns ”ovan”, då det troligen var länge sedan man vaknade och kände sig motiverad att gå till jobbet. Med denna stärkta självkänsla, är man beredd att ”ta sig an” dagens ”vedermödor” men ny energi.
Det ”finurliga” med min modell, är att den kan användas i alla situationer, då den utgår från den situation man önskar förändra. Istället för den ”lösningsinriktade” modellen, som visserligen låter och ser bra ut – i teorin. Men oftast misslyckasi praktiken
Varför den senare ”fallerar” kan enklast beskrivas på följande sätt: Rita en ”tidsaxel”, sätt ett X för att markera ”nuet”. Resonera sen fram en lösning och placera den på tidsaxeln någonstans i framtiden. (Här kommer då förklaringen till varför denna modell inte fungerar) Nu gäller det att förändra skeenden på tidsaxeln, utgående från lösningen, som ligger längre fram i tiden.
Detta fungerar ju utmärkt i teorin, men eftersom vi är tvingade att vara i verkligheten (praktiken), så uppstår det oöverstigliga problem när vi ska försöka ”färdas i tiden”. Här är den enkla förklaringen till att nästan allt ”utvecklingsarbete” inte fungerar som planerat.
Dessvärre så ger de teoretiska lösningarna oftast ”goda referenser”, vilket jag är den förste att beklaga. För vem väljer att lyssna på någon som ”bara snackar”, när det finns så många med så ”bra referenser”.
Jag tror mig kunna föreställa mig känslan Galileo hade, när han påstod att jorden inte var universums medelpunkt. Han fick ju dessutom ”kyrkan” emot sig, men så långt hoppas jag inte att det ska behöva att gå.
Även andra har gjort uttalanden som bör betraktas, beaktas och omvärderas. Voltaire: - ”Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt” Tage Danielsson: - ”Tänk att ha som rättesnöre, att alltid tänka efter före” A. Einstein: -”Klart att jag är intresserad av framtiden, jag ska ju tillbringa resten av livet där”. -”Det krävs nya sätt att tänka, för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka” Nalle Puh: -”Det är enklast att leva i nuet, för det har man alltid med sig”
Sanningen är att om man ger sig tid att lyssna på alla talesätt/ ordspråk, så ger de oftast en vink om hur man bör tolka/ lösa den situation man upplever.
Tyvärr så satte min rygg stopp för vidare planer på ”eget”, men modellen fungerar i alla situationer allt ifrån sandlådan och upp till departementsnivå. Ett ”litet , men dock aber” är att själva modellen redan finns och kallas i vardagslag ”sunt förnuft”, vilket inte går att patentsöka. Men jag fick god hjälp av PRV med tips på hur jag kan ”skydda mig”.
Dessvärre så ger inte modellen någon direkt ”avkastning”, men om man väljer att omsätta den så kan man ”effektivisera” det mesta, för att inte säga allt. Jag menar att man skulle kunna ”motverka” det man idag försöker täcka in med begreppet ”utmattningsdepression”. Eller ”varför inte investera i humankapitalet?” – vilket skulle ”förränta” sig på flera plan. Sett i ett samhälleligt perspektiv, skulle modellen kunna medverka till en ”rikare tillvaro” för alla.
Naturligtvis finns det även andra förslag på hur man "bör" komma tillrätta med det man väljer att ge "problemstatus". Ett nästan självlysande exempel på detta är http://www.regeringen.se/content/1/c6/17/73/47/8643c4a4.pdf ! Här kan man se att INGEN som helst uppmärksamhet riktas mot de egentliga orsakerna till problemen, utan man visar bara på "symtomatiska"lösningar, vilket jag menar är helt fel väg att gå! Jag tycker att det kan liknas vid att sätta sig i en bil och köra in i en vägg, sen ta på sig säkerhetsbältet, om man inte klarar det, så kanske räddningspersonalen kan hjälpa till!?
Två män har sagt mycket kloka ord, så jag känner att jag enbart behöver hålla med. Voltaire: "Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt" Einstein: "Definitionen på galenskap måste vara att göra om samma sak gång efter gång och förvänta sig ett annat resultat"
Einstein gav oss även "lösningen" på hur vi bör gå tillväga, då han även sagt: "Det krävs ett nytt sätt att tänka, för att lösa de problem vi skapat med det "gamla sättet" att tänka".
Våra "svenska färger" upprätthålles av Tage Danielssons "odödliga": "Tänk att ha som rättesnöre, att alltid tänka efter före!"
Och mitt tillskott till "världen", får bli: Varför inte gå till botten med problemen, innan de sänker oss?
Hur ser då min roll i "processen" ut? Eftersom jag tack och lov inte sitter på alla lösningar, så kan man säga att jag har en "katalytisk" funktion, då jag startar och underhåller en process, dvs jag samlar ihop informationen och handleder diskussionen. För tro det eller ej, men lösningarna återfinner vi precis i jämnhöjd med "problemen" (Ha! "Råkade" hitta en annan titel som skulle kunna passa - "facilitator". Jomen! Fint ska det va'!)