Vi får lov att börja, där "bekymret" upplevs, för vem vet bäst var skon klämmer? Foten!
Så därifrån får vi den exakta informationen, men även förutsättningar och hinder för det förändringsarbete som måste till, för att en förändring skall kunna genomföras.
Detta tycker jag är en "listigare" metod, än att jobba "lösningsinriktat", för nog är det väl snudd på vansinne att först bestämma hur det "skall se ut" och sen utgå från den illusionen och försöka påverka "nuet". Då blir ju riktningen helt plötsligt "lösningsfrånriktat"!?
Någon lär ha sagt: "För den som bara har en hammare, ser alla problem ut som spikar"
Låt mig uttrycka mig så här: Jag är inte förvånad att man inte lyckas!
Två män har sagt mycket kloka ord, så jag känner att jag enbart behöver hålla med. Voltaire: "Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt" Einstein: "Definitionen på galenskap måste vara att göra om samma sak gång efter gång och förvänta sig ett annat resultat"
Einstein gav oss även "lösningen" på hur vi bör gå tillväga, då han även sagt: "Det krävs ett nytt sätt att tänka, för att lösa de problem vi skapat med det "gamla sättet" att tänka".
Våra "svenska färger" upprätthålles av Tage Danielssons "odödliga": "Tänk att ha som rättesnöre, att alltid tänka efter före!"
Och mitt tillskott till "världen", får bli: Varför inte gå till botten med problemen, innan de sänker oss?
Hur ser då min roll i "processen" ut? Eftersom jag tack och lov inte sitter på alla lösningar, så kan man säga att jag har en "katalytisk" funktion, då jag startar och underhåller en process, dvs jag samlar ihop informationen och handleder diskussionen. För tro det eller ej, men lösningarna återfinner vi precis i jämnhöjd med "problemen" (Ha! "Råkade" hitta en annan titel som skulle kunna passa - "facilitator". Jomen! Fint ska det va'!)